fredag 31 augusti 2007

Surt mejl

I dag läste jag ett mejl till webbredaktionens gemensamma mejlbox på jobbet. Det var från en kvinna som jobbar på samma arbetsplats som jag, men jag vet inte vem hon är. Ungefär så här stod det:

"Felstavat. Skjöts står det i artikel på intranätet. Pinsamt!"

Det var jag som skrivit fel, sent en eftermiddag när jag var väldigt trött och oroade mig mer över om jag råkat skriva "tack för er ovärdiga hjälp" i stället för "tack för er ovärderliga hjälp" i samma artikel.

Jag tror faktiskt det här är första gången jag råkat stava fel sen jag började jobba på myndigheten för ett halvår sen. Massor av andra personer på mitt jobb lägger ut texter på webben varje dag. De är ofta felstavade och då och då obegripligt skrivna. Ändå är det här första gången jag läst ett sånt här meddelande i vår gemensamma mejl. Det är orättvist!

Dessutom undrar jag verkligen varför man måste uttrycka sig så otrevligt när man påpekar en sån sak. Det är säkert nån sur tant som inte gillar mig och som fick sig en njutningens stund genom sitt lilla mejl. Grrrrr... attis då tant!

tisdag 28 augusti 2007

På besök i datorspelet


I natt drömde jag att jag var med i ett datorspel. Först var det ett spel jag spelat som liten, med nån liten Bamsefigur. Sen kom jag på att det kanske fanns saker i spelet som jag inte upptäckt som barn och det var då det roliga började. Det var inte jag som var huvudpersonen. Det var en musklig kille och hans hantlangare. Men det var jag som bestämde och som ledde runt dem i spelvärlden.

Precis som det brukar vara när man börjar spela ett nytt spel så fattade jag först inte hur jag skulle göra. Vi blev grymt skadade, bland annat av en helikopter som pepprade oss medan vi satt fast i en klippskreva. Sen kom jag på att jag kunde skjuta ned helikoptern och att det var barnsligt lätt. Jag hittade sen en helt ny level, en hangar med massor av hyllor med varor på. Nån berättade om en utländsk president som skulle komma på besök. När vi kollade ut höll vi på att bli nerskjutna av två män som stod och hukade utanför ingången.

Då förstod jag att de var där för att döda presidenten. Sen när han kom i cortege hjälpte vi till att döda honom och hans mannar. På det viset fick vi ett nytt vapen och mer ammo. Bra va. Men, det var ett problem. Vi hade ont om liv. Plötsligt insåg jag att lösningen säkert fanns bland hyllorna i hangaren. Och mycket riktigt. Där fanns mängder av mat som jag matade mina två gubbar med. De ville äta en persika som fanns där, men jag sa att den inte såg färsk ut.

Efter det hittade vi ett hemligt utrymme, en trappa som ledde upp till en vindsvånig full av spindelnät. Det verkade som att man inte kunde komma förbi där utan att bli dödad, men jag fortsatte springa och försökte gömma mig bakom ett hörn. Det funkade. Vakterna såg oss inte och vi kunde gå vidare. Sen minns jag tyvärr inte mer. Bara att min ena gubbe ville äta människokött och att han åt på sin egen kropp. Jag minns också att jag tyckte han var snygg.

Synd att det tog slut. Jag är verkligen imponerad av mig själv som helt utan ansträngning kunde hitta på den här fantastiska drömmen. Fler såna drömmar!

Ingen porr till sexualbrottsdömda - jippie!

I dag såg jag i tidningen att justitieminister Beatrice Ask bestämt att sexualbrottslingar i svenska anstalter inte ska få läsa porrtidningar längre. Jag har haft svårt för Beatrice Ask förut, men i dag: Puss Beatrice!

Tidigare har sexualbrottsligar fått läsa porrtidningar trots att de som behandlar dem uttryckligen säger att det kan förvärra deras skeva syn på kvinnor och sexualitet. Precis det som man genom behandlig försöker komma åt och ofta lyckas med. Kriminalvården har drivit frågan om att få förvägra sexualbrottsdömda porr i flera år, men flera domstolsinstanser har gett sexbrottslingarna rätt med hänvisning till yttrandefriheten.

Yttrandefrihetsgrundlagen är så klart ett fundament i ett demokratiskt sammhälle och inget man ska peta på i första taget. Ändå tycker jag det här är bra i så begränsad omfattning. Det är bra på samma sätt som det är bra att man inte får sprida barnporrfilmer. Sexualbrottslingar kan inte ha rätt att kolla på porr när det ökar risken att de ska utsätta kvinnor eller barn för nya övergrepp. Så jag blev glad när jag såg löpsedeln i morse.

Bäbisar = prat om sånt som kostar

I dag när jag åt lunch med M kom jag på vad jag varit på spåren rätt länge nu. Varje gång jag träffar mina kompisar som har barn får jag en saknadskänsla och känner att vi förlorat nåt. Det är egentligen inte tiden tillsammans, det är nåt annat och jag har känt att det har med pengar att göra. Helt plötsligt gör folk saker som kostar en massa pengar, sånt vi aldrig hade råd med för några år sen och som jag fortfarande oftast inte har råd med trots en helt okej lön.

Men det är inte det heller. Det läskiga är att vi pratar om sånt som kostar pengar mycket mer. Samtalen kretsar inte bara kring materiella saker, men om sånt som kostar: lägenheter, möbler, resor, barnsaker. Vart tog samtalen om politik, samhälle och känslor som berör ända in i märgen vägen? Varför känns samtalen mer konservativa och slappa när de dyker upp? Och vart tog de jobbiga känslorna vägen? Tror inte de försvinner för att man gifter sig och skaffar barn.

Antagligen för att barn tar tid och mindre tid gör att man inte hänger med lika mycket i det som händer omkring en. Antagligen också för att man inte är lika intresserad, av förståeliga skäl. Vad kan vara större än att få barn? Men ändå. Jag saknar kanske egentligen inte något, och jag blir säkert likadan när jag får barn. Fast något med detta gör mig ändå lite arg. Skit att det ska bli så!

söndag 26 augusti 2007

Sanning och sanning 2: Apache Boy

Min mamma och pappa träffades under det härliga 1960-talet. När jag och pappa satt och gick igenom gamla foton och filmer hittade vi det här, som jag gärna vill visa för omvärlden. Pappa är den fräsche killen i mitten, han som sjunger och juckar lite smått. Mamma är brunetten i mitten, med page och vitt pannband. Kanske ser ni vissa likheter med mig?

Rävudden



I natt var jag på fest längst ute på Rävudden i Vinterviken. Folk grillade och när mörkret föll klättrade en kille runt på bergväggen och satte ut marschaller på små klippavsatser. De hade en musikanläggning och musiken var så hög att jag hörde den hela vägen in mot båtklubben vid Örnsberg när jag vandrade hemåt.

Vi dansade under stjärnorna och kissade i buskarna. Lite längre bort tältade några tjejer som rökte vattenpipa och påstod att de var backpackers. Mitt i allt kom en bil med blinkande ljus och backade in bland oss. Men det var inte polisen, bara parkförvaltningen som tömde soptunnan vi fyllt med skräp. Klockan tolv en lördagnatt. Lever vi inte i ett välordnat samhälle så säg! Jag kommer att minnas den här natten lite som en dröm, som en blandning mellan Alice i Underlandet och Mumindalen.

En svart liten gris


Det här djuret såg jag ute på Rävudden i går. Det är en liten svart gris som rotar i sin mattes väska när hon vänt ryggen till.

lördag 25 augusti 2007

Tantsurf


Det här är min mamma Gunilla i Fruängen med sin tantsurfbräda under armen, alltid på språng!

torsdag 23 augusti 2007

Arnold kommer

Det här underbara You Tube-klippet med Arnold Schwarzenegger som ung, vältränad och kåt (eller?) har jag fått av Kalle. Kalle är för övrigt expert på You Tube och på att hitta konstiga bilder och filmer på små barn och andra som ser allmänt lustiga och lite konstiga ut. Tack Kalle!

onsdag 22 augusti 2007

Räven vilar

Räven vilar, Räven vilar i sitt lugna bo.
Han är bara lite farlig, bara man är varlig.
Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro.
I sitt lilla bo, som han byggde alldeles själv medan jag åt frukost.

tisdag 21 augusti 2007

Snutt!

I dag såg jag en halvstor Rhodesian ridgeback-valp som var så söt att jag nästan inte kunde hålla tyst. I mitt huvud rymdes bara en tanke: snutt, snutt, snutt, snutt, snuuuuttt, lilla snutt! Jag ville klappa i händerna och pipa.

När hunden nosade på min väska drog hennes husse i kopplet och sa nej. Åh lilla hund, du hade så gärna fått stoppa nosen I min väska! När vi väntade på tunnelbanan på varsin bänk lyckades jag smygfota snutthunden.

Jag testar lightsaft

Ibland deltar jag i mattester hos ett undersöknings-företag. Det började när jag gick på socialbidrag och var desperat efter pengar för några år sen. Efter att jag börjat jobba på riktigt har jag flera gånger tänkt hoppa av, men just nu har jag dåligt med pengar, så när erbjudandet om att testa fruktdrycker damp ner i mejlboxen tackade jag ja. Fruktdrycker låter ju gott.

Men fruktdryck var en eufemism för plastsmakande lightsaft i fyra smaker. Jag och de andra testpersonerna skulle svara på frågor om dryckernas färg och smak. Dessutom skulle vi hitta på ett fantasinamn på det vi just druckit. Ja det är sant, ett fantasinamn.

De flesta dryckerna smakade gott i en sekund. De smakade inte det de skulle smaka, men friskt och gott i alla fall. I en sekund som sagt. Sen la de sig som en hinna på tungan och allt efter att sekunderna gick trädde en äcklig, plastig, konstgjord smak fram. Sista frågan var: Skulle du kunna tänka dig att köpa den här drycken för cirka 15 kronor per flaska? Mitt svar blev det sista alternativet: Absolut inte. En av dryckerna var så äcklig att jag tänkte skriva Kiss som fantasinamn. Det blir ju lite eggande på engelska också.

Vem är det som köper lightsaft? Inte för att nån sa att det var lightsaft. De sa frukdryck. Men fruktdryck my ass. Det måste vara folk som är rädda att gå upp i vikt av sockret i vanlig saft. Fast inte är den här konstgjorda plastdrycken bättre för hälsan. Det kan jag inte för ett ögonblick föreställa mig. Och när saften är så här förtvivlat äcklig, varför då dricka saft alls? Vatten är mycket godare. Jag har mått småilla hela kvällen efter testet. Och jag behåller min flaska med sockersöt hallonsaft.

söndag 19 augusti 2007

Sanning och sanning 1: Jag och Räkan


Här är jag och min nya bil, Räkan. Nästa sommar ska jag dra till Monte Carlo med Räkan och bränna pengar på hazardspel, champagne och snygga killar i chica kostymer. Nån som vill följa med?

Leijonborg cyklade utan hjälm


På lördagen sågs den avgående folkpartiledaren Lars Leijonborg cykla genom Ulriksdals slottspark utan cykelhjälm. Hans medresenärer hade hjälm, men inte han. Kanske känner han att han ju ändå ska avgå och i jämförelse med datorintrånget förra året är en missad cykelhjälm ingenting. Eller så får det honom att känna sig som en liberal rebell som gör som han vill.

En bra lördag på slottet


Förutom att jag, Mia och Mattias var förbi Invalidkyrkogården (se nedan) i går så besökte vi också Ulriksdals slott, dit vi till slut kom fram. Det var inte så mycket folk där och det låg en stämning av höst i luften. Vårt första stopp var Orangeriet, där jag köpte Ulriksdalsservetter som en present till Petra, som jag skulle på middag hos på kvällen.

Vi beundrade de vackra blomkrukorna och det kungliga memospel som gick att köpa, och tittade på de fula nyckelringarna med små kungakronor på. Mia ville köpa memospelet till Mattias, för att han verkligen inte skulle uppskatta det. Jag häcklade nyckelringarna. Den pimpinetta expediten med chic scarf runt halsen såg ut som att hon tyckte vi var jätteknäppa. Och okej lite lite. Men då har man inte varit med om mycket här i världen.

Efter besöket i Orangeriet gick vi till det närbelägna fiket. Och hör och häpna, tror du inte att den avgående folkpartiledaren Lars Leijonborg och Stockholms borgarråd Lotta Edholm också dök upp där! Med diskret livvakt och allt. Mer intrikat information om Lars Leijonborg kommer i nästa inlägg.

Ja, sen vandrade vi i parken och upptäckte några vackra blomstergårdar som fick oss att tänka på skuttande 1700-talsmänniskor i krinoliner och silkiga kortbyxor. Vi hittade också några vackra skulpturer av män i höftskynken, vilka höll i skulpterade fiskenät vid en fin liten bro. Mycket värt ett besök!

Nu får det räcka med ord. Ta i stället en titt på bildcollaget från vår utflykt i Ulriksdals slottsträdgård.

Bildpotpurri från Ulriksdal




Invalidkyrkogården

I går åkte jag med mina vänner Mia och Mattias till Ulriksdals slott. Efter en pendeltågsfärd och en bussresa hamnade vi i Kungshamras studentghetto. Vi försökte förgäves fråga människor efter vägen till Ulriksdals slott, men alla var utbytesstudenter som "bara prata lite svenska" och inte förstod vad vi var ute efter.

Av en karta lyckades vi lista ut hur vi skulle gå, och kunde inte hålla oss från att ta vägen över nåt som heter Invalidkyrkogården. Vi föreställde oss först att det kunde vara ett moderat projekt där invalider inte längre ska begravas med andra utan fått en egen, privat, kyrkogård. Sen tänkte vi att det också skulle kunna vara ett socialdemokratiskt projekt som går ut på att vanliga kyrkogårdar inte är tillräckligt handikappvänliga, och därför måste alla som är släktingar eller vänner till funktionshindrade begravas på en speciell invalidkyrkogård som är tillgänglighetsanpassad för rullstolsburna, blinda och andra. Alltså så att de kan besöka dem.

När vi närmade oss skogspartiet där kyrkogården var enligt kartan kom vi på att det skulle kunna spöka i skogen, för den såg ganska mystisk ut. Vi föreställde oss blinda och döva spöken, och spöken i artonhundratalsrullstolar, eller så gamla spöken att de satt i lådor och måste hasa sig fram på marken. Jag tänkte att hellre ett gammalt spöke än ett nytt, för moderna rullstolar är väldigt snabba.

Sen kom vi fram till Invalidkyrkogården och blev gruvligt besvikna. Eller kanske lättade också. Det var självklart en krigskyrkogård, för stupade soldater under 1700- och 1800-talen. Den var väldigt liten och innehöll enbart ett stort monument, en stor gravsten och några mindre, men det var vackert där. Sanningen överträffar ibland fantasin, men för vissa av oss som har en ganska livlig fantasi är det oftare tvärtom.

fredag 17 augusti 2007

Lika som bär?


Stina ...................... Filippa Reinfeldt
(foto: Stina) .............. (foto: Sune Fridell?)

Smyggöken

En novell av Stina (typ 2002)

Smyggöken stod bakom dörren och kikade. En rund, gråbrun figur med liten vass näbb och vingarna tätt strukna längs den spolformade kroppen. En spole som tråden fått stå och snurra några varv för mycket runt mitten på. En brun och grå liten gök.

Smyggöken hade målat läppstift på näbben. Det var rosa pärlemor och blänkte lite när hon vände på huvudet. Så hade hon mascara på ögonfransarna också. Hon blinkade och plirade lite med sina kolsvarta ögon där hon stod bakom dörren till matsalen och kikade in. En massa andra gick in i matsalen och ställde sig i kön där man beställde lunch.

Smyggöken gick in hon med. Hon smög och trippade längs väggen fram till kön och kikade åt alla håll så att pärlemorsläppstiftet blänkte på näbben. Hon vickade lite med huvudet och plutade med näbben för att se söt ut. Hon kikade sig omkring åt alla håll, på ett rätt långsamt sätt som om hon inte kikade alls utan bara var där för att äta lunch.

- Hej Smyggöken, sa plötsligt en röst intill henne.

Smyggöken ryckte till och vände sig mot rösten. Hon knixade lite på stjärten och sa hej till Jeanette och Barbro, som gick i hennes klass och just sagt hej.

- Vi ska äta i den andra matsalen, ska du följa med? sa Barbro.

Smyggöken svalde och såg sig omkring.

- Nej, jag tycker inte de har så särskilt god mat där. Jag tycker de har godare mat här, sa hon.
Hon såg dem inte riktigt i ögonen, fast sen log hon och slickade sig om näbben med sin lilla grårosa göktunga och såg på dem ändå.

- Ni kan väl äta här?

- Njae, de andra i klassen är i andra matsalen. Vi bara undrade vart du tog vägen. Du försvann så fort efter lektionen, sa Jeanette.

Smyggöken kikade förbi Barbro och Jeanette, på nånting i andra sidan matsalen. Hon verkade lite orolig och lyssnade bara med ett halvt öra, men så lyste hon upp och gnistrade med de svarta ögonen och plutade med den rosa näbben och tittade på Jeanette och Barbro igen.

- Vad sa du, jaha är de, sa hon med låtsat intresse. Jaha, vad synd. Ja men jag är allergisk mot den maten de har där i dag.

- Jaha vad synd, sa Barbro.

Hon vände sig om och såg ditåt där Smyggöken tittat, men där satt bara några killar och käkade. De skrattade åt nånting. Smyggöken hade tagit bestick och tallrik och började precis ta mat. Barbro suckade och hon och Jeanette gick ut ur matsalen.

- Hej då Smyggöken, ropade Jeanette.

Smyggöken skakade lite på sig och kikade omkring igen. Med matbrickan smög hon och trippade längs väggen och vred och vände på huvudet. Så kom hon på sig och plutade med läppstiftsnäbben igen och blinkade med mascaraögonen och knixade på stjärten. Hela vägen fram till bordet i andra sidan av matsalen. En av killarna tittade upp när hon satte sig, ensam vid ett bord bredvid dem.

Smyggöken rodnade och stirrade ner i maten. Så satt hon en stund och tittade på makaronhögen och tomatsåsen, på de små tomatbitarna och de vitgula korvade makaronbitarna, på enstaka små svarta pepparkorn. I fall att killen skulle titta på henne igen. Sen kikade hon upp med sänkt blick, men killarna satt bara och pratade med varandra och skrattade åt något.

Smyggöken tog sin gaffel och skyfflade på en liten smula mat som hon stoppade i näbben och tuggade på. Tugg tugg. Det gällde att tugga sött i fall att killen skulle titta på henne igen. Tugg tugg. Inte ta för mycket mat i munnen eller smaska. Tugg tugg. Killarna skrattade igen. En hemsk tanke slog Smyggöken.

Tänk om de skrattade åt henne. Kanske för att hon såg lustig ut när hon tuggade. Kanske för att läppstiftet smetat ut på kinden. Kanske för att de tyckte hon var tjock. Smyggöken slutade tugga och tittade förläget ner i makaronerna igen. När hon tittade upp igen mötte hon killens blick. Den killen. Han hade sett henne.

- Ååh! sa hon tyst för sig själv, till makaronerna på tallriken.

Hon tittade upp igen. Killarna höll på att resa sig och gå därifrån. Smyggöken kikade på killen, men han pratade med en av de andra och tittade inte tillbaka. Fast han hade ju ändå tittat. På henne! Det hade han. Hon plirade med ögonen och putade med näbben vid tanken. Sen var de borta.

De hade lämnat sina brickor med kvarlämnad mat som låg bortglömd och utspridd på smutsiga tallrikar. Vad hade den maten för att den sett god ut i kantinen? Smyggöken suckade. Hon knixade lite med stjärten. Det var ändå bra tur att hon gått till den här matsalen.

Tango

Jag blev arg. Och jag orkade bara vänta i en dag till, eller två innan det blev för mycket. Fast det innebär inte att kärleken är borta. Den är kvar och sticker fortfarande fram sin blöta nos ibland. Den ligger också och vilar i min mage, uppblandad med sorg, tung att bära på. Också uppblandad med lite lite hopp som fladdrar till. Det är bara att vänta, leva och vänta.

I dag fikade jag med K och han visade mig en tangokurs utanför Stockholms stadsmuseum. Det var människor som samlats för att lära sig dansa tango, medan en massa andra människor samlats för att titta på, som jag och K. Man ser lite sårbar ut när man ska lära sig dansa, särskilt så där mitt i stan inför en massa folk som säkert själva aldrig skulle ge sig på att gå tangokurs inför öppen publik. Jag till exempel.

Eller det skulle jag kanske, men mest för att jag känner att det vore läskigt. Om nån tog med mig skulle det kunna sluta med att det var riktigt kul. Tangoläraren lärde tangonoviserna att hålla om varandra och bara vagga till musiken, för att känna in musiken är grunden i tango, sa han. Sedan gick vi därifrån.

Vi gick längs Södermälarstrand och upp till en bänk på Bastugatan. Att sitta där när människor gick förbi fick mig att känna mig som en halvt nergången människa i deras ögon. Någon som kanske ser okej ut men är på väg neråt. Det var en fyllebänk nämligen.

Det känns också som om min sorg och saknad över den förlorade kärleken gör mig sårbar, som tangodansarna eller som en nedgången människa på en parkbänk. Det är väl det jag tror lyser igenom, fast det gör det säkert inte. Jag brukar ha en förmåga att se lugn och oberörd ut fast jag inte är det, en otäck förmåga har jag börjat tycka.

K var ganska tyst. Jag kände för att krama honom eller vara nära, men jag vet inte hur det skulle ha varit. Med närheten till D i minnet, nästan fortfarande som ett fysikt minne, skulle det kanske ha känts tomt och ensamt. Jag vet inte. Men jag och K kramades inte den här gången. Jag vet inte ens hur det skulle ha gått till.

söndag 12 augusti 2007

Kärlek som smyger i buskarna

Precis hemkommen från en helg hos pappa och hans sambo utanför Sandviken har jag satt på en skiva med Monica Zetterlund, Waltz for Debby, och satt mig vid datorn. Det är söndag kväll. Jag har två katter som är ute på gården och öppet fönster, också mot gården. Det är varmt och lite kvavt, mycket varmare än i Sandviken.

Den senaste veckan har jag varit sjuk. Orkeslös i alla fall, och hemma. Det mesta är annars bra, men jag är kärleksförvirrad. Vet inte riktigt hur jag mår. Ibland vill jag gråta. Ibland känns det som att det är bra och kommer ordna sig. Jag lever på mitt liv som Stina 33 år, för detta lantis som bor i staden sedan 1996. Och staden det är Stockholm.

Så plötsligt kommer kärleken smygande och gör mig både glad och ledsen. En liten röd bil på E4 in mot Stockholm. Ett par mörkblå badbyxor som slinker ner på golvet när jag plockar fram min bikini ur badpåsen, som hänger i garderoben och väntar på att jag ska åka och bada. En plötslig ingivelse att sms:a eller ringa och berätta nåt trivialt. Ingivelserna bara ploppar upp, oftare och oftare. Jag låter dem pysa iväg. En nästan urdrucken, säkert kolsyrefri Pepsi Max på översta hyllan i kylen.

Ingen har sagt att jag inte får ringa. Ingen har sagt att han inte vill att jag ska ringa. Det är inte så att jag inte vill ringa. Jag vill ringa. Men jag kan inte ringa och vara glad åt min kärlek. Den försöker jag lägga på is. Den väntar och smyger i buskarna så länge. Vem är du? tänker jag. Ja visst ja, kärleken. Den finns och den är verklig. Jag har bara ingenstans att göra av den. Jag kan inte visa den som den är, inte nu. Det blir så snett och vint. Den ger sig inte ändå.

Jag vill vara glad och må bra nu när det egentligen är bra. Men det är inte helt bra. Det är omöjligt att inte låtsas om kärleken. Jag håller tillbaka för att jag behöver hålla tillbaka och jag väntar för att jag vill vänta. En dag i sänder lever jag mitt liv. Jag har ingen aning om hur länge det är bra att vänta. Hoppas att jag inte blir arg.

torsdag 9 augusti 2007

Fel i korsordet

I dag blev jag lite arg, för när jag i dagens DN skulle kolla några ord jag inte fick till i gårdagens DN-korsord så upptäckte jag att det var fel i korsordet. Bah! De hade flyttat runt några rutor och det stod fel saker i dem, så ett av orden blev inte ens nåt riktigt ord för att det fattades en ruta.

Sen när jag försökte göra dagens jättesvåra* DN-korsord såg jag att det också såg konstigt ut på ett ställe. Vad är det för inkompetenta pellejönsar som sköter korsordssidan i Dagens Nyheter? Det undrar i varje fall jag.


* DN:s korsord är lätta på måndagar, lite svårare på tisdagar, ännu lite svårare på onsdagar och svåra på torsdagar. Sen är de mellansvåra på fredagar, ganska svåra och fult ritade på lördagar och apasvåra med helt omöjliga ord som inte har funnits på 100 år på söndagar. Måndags- till torsdagskorsorden finns bara på sommaren.