fredag 6 augusti 2010

Barbra

Skivomslaget till Barbara Streisands Memories från 1981.
Musikperiodare är vad jag är, och just nu är det Barbra Streisand som gäller. Jag minns inte vem av mina föräldrar det var som lyssnade på hennes Memories om och om igen i början av åttiotalet, men nån av dem var det som för all framtid präglade min själ med låtarna från den skivan.

Rent fördomsfullt borde det ha varit mamma eftersom Barbra är en sån artist som väl framför allt utövar en lockelse på intellektuella singelkvinnor och bögar, men så snart jag tänker att det var mamma så känns det som att det nog kan ha varit pappa ändå. Nu när jag tänker efter kan det ha varit pappas dåvarande flickvän Seija också. Fina Seija som man förresten inte fick fråga hur gammal hon var eftersom hon tyckte det var pinsamt att hon var äldre än pappa. Hon kan ha gillat Barbra.

Barbra sjunger smäktande och lidelsefullt om omöjlig kärlek, vissnande kärlek, död kärlek. Den enda gång hon riktigt tuffar till sig är i duetten No More Tears (Enough is Enough) ihop med Donna Summer. Då älskar jag henne ännu mer för att hon kärlekslidit så mycket innan och nu får det fanimej vara nog. Jag vet inte vad det är hon gör egentligen. Ger hon utlopp för längtan och melankolin hos oss heterokvinnor och bögar som suktar efter heteromän som inte ägnar oss en blick utan gifter sig med lagom gulliga granntjejer som aldrig sminkar sig för mycket, inte har en massa komplicerade känslor och inte ställer några jobbiga frågor?

I avsnittet Ex and the City i tv-serien Sex and the City har huvudkaraktären Carrie fått veta att Mr Big, hennes eviga och omöjliga kärlek, ska gifta sig med en tjej som är så där perfekt beige och tio år yngre än hon. Över sedvanliga Cosmopolitandrinkar diskuterar då Carrie och hennes kompisar filmen The Way We Were (Våra bästa år), där Barbra Streisand och Robert Redford spelar ett kärlekspar som är väldigt olika varandra. Barbras karaktär Katie har lockigt, burrigt hår och är en sån där känslomänniska. Till sist väljer Roberts karaktär Hubble att gifta sig med en mer utslätad, anpassningsbar kvinna som har rakt hår och inte är så komplicerad. Som Ivanhoe, du vet.

Sex and the City-avsnittet slutar ändå bra. Carrie ser en man som försöker tvinga på ett protesterande sto en grimma och säger till sig själv (lite töntigt jaja, men ändå):

- Det kanske inte är meningen att vissa kvinnor ska tämjas. De ska springa vilt och hitta nån som som är lika vild att springa med.

Jag har säkert sagt det förr och kommer att säga det igen: det är det jag älskar med Sex and the City. Till skillnad från lejonparten av vårt gemensamma kulturarv står serien alltid på singelkvinnornas och de självständiga, egensinniga kvinnornas sida. Ingen kvinna dör av kärlek eller galenskap i Sex and the City.

Men det är nåt med näsan också, Barbras alltså. Alltid ska det tjatas om att hon är ju snygg, men ack näsan är för stor. Näsan har diskvalificerat henne från att spela de där snyggbrudarna. Dessutom utstrålar hon intelligens. Jag tror att hon väcker sympati och igenkännande hon miljoner kvinnor som kanske inte är världens snyggaste men smarta, spännande och egna. Kvinnor med smärtsamma erfarenheter av att såna egenskaper snarare skrämmer än lockar många män, även män som själva är smarta, spännande och egna.

Jag ska inte säga att jag talar om mig själv nu även om det kanske låter så. Okej då, lite jag är det väl, men jag och mina jämnåriga har det bra mycket bättre förspänt än Barbra och hennes generation när det kommer till vad som ryms inom ramen för att vara en attraktiv kvinna. Ändå dras jag till Barbras vackert sorgliga låtar som en augustigeting till kött. Jag gottar mig njutningsfullt i dem och i känslan de ger mig: Att jag är en smart, spännande och egen kvinna som kanske fått sina kärlekstörnar här i livet men som aldrig ska låta nån rädd liten man sätta sig på mig igen. Och det är klart, den känslan är rätt härlig.

"Somehow my love I’ll always love you. But my heart belongs to me". Det är Barbra i ett nötskal.

Inga kommentarer: