Barnfödarnormen - rebelliska tankar i DN:s ledare

Lena Andersson, en rebell.
Foto: Natur & Kultur.

Jag har läst nåt som jag tycker är riktigt rebelliskt för att vara i vår tid, och antagligen all tid före vår. Det är Lena Andersson som ifrågasätter om det är så bra att skaffa barn egentligen. Hon myntar till och med begreppet barnfödarnormen. Detta på Dagens Nyheters ledarsida (28 augusti 2010). Jag trodde knappt det var sant när jag läste artikeln, men jag blev glad.

Texten har rubriken Liv eller småbarnsliv? och handlar om att det finns ett socialt tryck på människor att föda barn, ja många hävdar till och med att det är meningen med livet. Som om ett människoliv enbart har en mening om det leder till fler människoliv.

Lena Andersson tycker att det inte behövs fler utan färre människor i en tid med klimathot och bristande naturresurser. Hon har också ett svar på den så ihärdigt diskuterade frågan om hur vi ska få mer tid till det som är viktigt i dagens stressade samhälle. "När ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? som socialdemokraterna Carin Jämtin och Ilja Batljan skrev på DN Debatt (16 augusti 2010) i samband med sitt förslag om att införa tvätterier och butlers i tunnelbanan.

Lena Andersson svarar: "Och när ska insikten drabba att det är barnalstrandet som hindrar allt detta?"

Jag tycker inte, och jag uppfattar inte att Lena Andersson tycker det heller, att samhället ska förhindra människor från att skaffa barn. Men ska det uppmuntra? Jag håller med om att det finns en stark social press att skaffa barn. Du ska åtminstone vilja skaffa barn och vara olyckligt, ofrivlilligt barnlös om du inte gör det. Annars tycker andra gärna att du är omogen eller förtränger att du såklart egentligen vill ha barn. Barn ses som kronan på vuxenblivandet, och för kvinnor även som kronan på kvinnoblivandet.

Jag har sett flera av mina vänner få som ett lugn i sig när de hittat en man och blivit gravida. En del skulle säkert hävda att det har biologiska orsaker, och det må hända, men jag tror också att det handlar om en starkt befriande känsla av att ha uppnått nånting som man varit osäker på om man skulle lyckas med: ett slags yttersta bevis på att ens liv har en mening och att man själv därmed har ett värde. Jag tror också att det handlar om att man, kanske med känslan av nöd och näppe, sluppit undan från en av samhällets starkaste skräckbilder för en kvinna: att bli den ensamma, barnlösa, tragiska kvinnan som åldras i bitterhet.

Självklart gillar inte de flesta som bloggat om Lena Anderssons ledare via Twingly det hon skriver. De kallar henne för kall, osammanhängade och ekonomistyrd karriärist. De tycker att viljan att skaffa barn inte alls handlar om socialt tryck utan är det mest naturliga som finns. Det är klart att det kan vara det, men jag kan inte komma ifrån att det är mer accepterat att vilja ha barn än att inte vilja det. Den som inte vill måste förklara och försvara sig. Den som skaffar barn kommer aldrig att få höra så många Grattis, vad kul! som när hon berättar att hon är gravid (möjligen i konkurrens med när hon gifter sig). Den som inte tycker att det är jättekul när andra väntar barn måste också förklara sig. Det är precis såna saker som utgör ett socialt tryck och som, tror jag, får många människor att oreflekterat skaffa barn för att man helt enkelt ska göra det. Det ingår i våra gemensamma bilder om ett meningsfullt liv.

Jag har själv ofta tänkt att jag vill ha barn. Jag har gråtit för att jag varken har man eller barn ännu. Men jag kan inte riktigt skilja på min önskan om barn och rädslan för att hamna utanför resten av samhället och alla vänner som skaffat barn samtidigt som i ett trollslag. Ingen av oss vill känna att vi är ensamma kvar på en plats som alla andra lämnat.

Självklart är det heller inte så. Vi människor går olika vägar, möts och skiljs, ibland av egen vilja och ibland av tvång. De som fått barn får lov att utforska den vägen. Vi andra kan fortfarande utforska alla andra vägar. Vi måste bara lyfta blicken, kanske skaffa några nya vänner, och vara öppna för de många möjligheter till meningsfulla liv som finns. Många av dem just därför att vi inte har barn.