Gubbhataren

På t-banan hem satt jag och diggade till Robyns Don´t fucking tell me what to do när blicken började dras mot en kvinna på sätet snett mitt emot. Det syntes på henne att hon levt ett hårt liv och att hon inte längre hade vettet i behåll. Hon var gråblek i huden, såg antagligen äldre ut än hon är och var klädd i svart Adidasträningsdräkt och svart keps. Jag hörde inte vad hon sa då jag hade musiken på för hög volym, men jag såg att hon gjorde verbala utfall mot en stackars farbror som satt mitt emot henne och löste sudoku. Han gjorde det som nästan alla som blir trakasserade gör. Först igonerade han henne, men efter ett tag reste han sig och flyttade till en annan del av vagnen. Då hörde jag genom musiken hur hon ropade gubbjävel efter honom. Blev nyfiken och plockade ut lurarna ur öronen. Jag tyckte synd om farbrorn, men jag tror aldrig jag sett en medelålders kvinna (eller nån kvinna över huvud taget) trakassera män på tunnelbanan. Det omvända har jag både upplevt själv och sett andra kvinnor och tjejer stå ut med hur många gånger som helst. Män i alla möjliga åldrar som ska prata och prata och prata, kommentera en och slänga ur sig skit fastän man med all tydlighet visar att man inte är intresserad.

Nu satt kepskvinnan och suckade och muttrade för sig själv. Ingen gubbe kvar att tracka. Jag tänkte att hon måste ha blivit riktigt illa behandlad av många gubbar för att behöva hålla på så där. Vid Liljeholmen kastade hon sig upp och skulle av. På väg ut sa hon till mig:

- Men hallå ska du inte av här? Ska du inte med honom?

Hon pekade på en yngre kille som suttit mitt emot mig.

- Nej jag känner inte honom. Jag ska åka vidare, sa jag.

Hon gick ut, men kom snabbt på att hon visst skulle mot Fruängen och kom tillbaka in igen. Nu satte hon sig rakt mitt emot mig. En ny farbror hade satt sig på andra sidan gången, satt där i byggarbetarkläder och gjorde inte en fluga förnär.

- Jävla äckliga gubbar, sa hon till mig. Men du, du är schysst. Fan kolla på honom där, inte ska du hänga med en sån där fet gammal äcklig gubbe.

- Det gör jag inte heller, sa jag och log.

Kepskvinnan tittade snällt på mig, men kunde sen inte hålla sig från att stirra argt på farbrorn. Hon lyfte händerna så att det såg ut som om hon siktade på honom med ett gevär, gjorde ett ljud som om hon tryckte av.

- Din jävla gubbe, du är så jävla dum i huvudet. Vad tror du att du håller på med? sa hon till honom.

- Men du, han sitter faktiskt bara där. Han har inte gjort nånting, sa jag.

Hon muttrade mot mig och fortsatte kalla honom för en jävla bitch som inte hade en aning om nånting.

- Vad fan ska du säga? Du har inte ett skit att säga.

- Ja vad fan ska jag säga? svarade han efter en stund. Det finns inget jag kan säga.

Sen började de käfta med varandra, och gubben måste bannemej ha fått ut nåt av det han också för annars hade även han bara kunnat hålla tyst och gå därifrån.

- Och du ska ta dig ända till Fruängen, sa han till kepskvinnan.

- Nej jag ska av i Västertorp, sa hon.

- Fan vad skönt.

- Vaddå varför är det skönt?

- Så blir det lite lugnt här i kupén.

- Vad fan då lugnt. Vilken jävla kupé förresten?

Jag satt och tittade åt ett annat håll och hade svårt att inte le åt det hela. Så kom vi fram till Västertorp.

- Kom nu, sa jag till kepskvinnan, jag går av med dig här.

- Jaa, sa hon, reste sig och log. Jag och gubben log också mot varandra. Det var som om vi alla tre ändå tyckte att det var lite roligt. Kepskvinnan och jag steg av tåget och började traska över perrongen mot utgången.

- Fan jävla gubbar. Vad fan ville han? Kalla mig för idiot, vad fan är det? sa hon.

- Jamen du kallade ju honom för idiot först, sa jag.

Hon muttrade. Folk glodde på oss där vi gick bredvid varandra mot spärrarna. När vi passerade en äldre tant höll kepskvinnan upp sin hand i luften ovanför henne, liksom beskyddande:

- Men lilla gumman. Tat lugnt va!

- Ja det ska jag, svarade tanten.

Tanter funkade tydligen betydligt bättre än gubbar. När vi kom ut skulle vi åt olika håll så vi vinkade hej då. Och nu har jag mött en riktig manshatare, eller åtminstone en gubbhatare. Många kallar ju feminister för manshatare, men jag har inte stött på många manshatare alls under alla mina år som feminist. Kvinnor som hatar och föraktar män har jag snarare stött på bland dem som verkligen inte kallar sig feminister men gärna pratar en massa skit om män på fikaraster och så snart de får tillfälle på fyllan. Oftast är det kvinnor som aldrig skulle kunna tänka sig att leva utan en man. De verkar på nåt sätt njuta av att befinna sig i ett hamsterhjul byggt av ömsom beroende av, ömsom hat mot män. Jag fick känslan av att den här kvinnan också egentligen längtar efter en gubbe. När vi gick där på perrongen muttrade hon:

- Vad fan, varför skulle han åka vidare då?

- Han skulle ju till Fruängen. Hade du velat att han hade följt med dig till Västertorp? skojade jag.

- Ja ELLER HUR, hrrrmpf! utstötte hon liksom lite för hätskt, som en tonåring som är hård på ytan och låtsas förakta en kille hon inte ens för sig själv kan erkänna att hon gillar.

You always hate the ones you love. Jag hoppas hon hittar en gubbe som hoppar av tunnelbanan med henne och är snäll mot henne. Jag hoppas att hon kan vara snäll mot honom också. Egentligen behöver vi väl alla mest lite kärlek.