Två barn blir till

Åtta veckor gammalt foster. Foto: Lennart Nilsson.

I natt jag drömde något som måste ha varit inspirerat av gårdagens besök på Fotografiska museet i Stockholm. I drömmen fanns tydliga men perverterade kopplingar till Lennart Nilssons fotografier av hur ett barn blir till. Jag kan också skönja en förvrängd tolkning av mitt ganska stela och pinsamma möte med en granne som jag är attraherad av och hans flickvän mitt bland bilderna av spermier som tränger in i ägg och blekvita foster som svävar i nebulosaliknande livmödrar. De berättade att de väntar barn. Snälla, döm mig inte allt för hårt.

Jag var mig själv, vuxen, men gick ändå konstigt nog i skolan. Vi hade fått en ny lärare, en snygg lång man med skägg och snälla ögon. Dagens lektion bestod av att vika upp en sån där ihopfällbar flyttkartong så att den gick att använda. Det har jag gjort många gånger så jag tog mig an uppgiften med gott självförtroende och hopp om att kunna imponera på läraren genom denna enkla uppgift som de andra i klassen tydligen behövde lära sig. Men som det kan gå när jag gillar en man. Inte alls. Jag vek och höll på som en hamster som bygger bo men inte blev det nån låda och till slut var jag tvungen att konstatera att jag dessutom haft sönder kartongen. Fick snällt be om en ny låda att försöka med men det fanns inga kvar. Jag sa generat till den snygge läraren att jag minsann gjort detta många gånger eftersom jag bor i Stockholm och flyttat så mycket och att jag inte kunde förstå varför det var så svårt just i dag.

Det kändes att läraren var attraherad av mig också, men det visade sig att han hade flickvän. En sån där blond, söt och trevlig flickvän så klart. Men läraren hade börjat tvivla på deras relation. Han ville göra slut, men hon ville ha barn. Det ville inte han, inte nu. Det visade sig att hon var några år äldre och hade bestämt sig för att hon skulle ha barn NU. Hon förvandlades till en sån där psykopatkvinna som har hela livet utstakat för både sig själv och sin kille: när de ska göra karriär, när de ska ha barn, var de ska bo - allt. Flickvännen vägrade tolerera både ett uppbrott och att läraren inte ville ha barn, men han gjorde slut ändå.

Fast flickvännen var visst redan med barn. I vild förtvivlan och ilska rusade hon ut i ett vidrigt träsk där lösbajsbrun lera klofsade runt benen och förvridna, döda tallar med svarta rötter hotade att fälla henne ner i den sugande sörjan. Där födde hon mycket blodigt två genomskinligt vita foster. De levde hemskt nog och sprattlade och kved i gyttjan. Mamman skrek av äckel och fasa och kravlade baklänges för att komma bort från dem. Fostren skulle dö där i träsket. Det var fruktansvärt. Jag äcklades själv väldigt starkt av denna scen som spelade upp sig framför mig i drömmen.

Nån vecka senare var jag av nån anledning tillbaka i träsket och såg då att fostren mot alla odds klarat sig och simmade omkring i leran. De lyste mjölkvita i allt det bajsbruna. Det var förstås fortfarande synd om dem som övergivits av sin mor och far, utlämnade till ett oklart öde utan kunskaper om hur de skulle ta sig fram i  livet. Tills vidare såg det ändå inte helt mörkt ut.

Jag gick kvar i skolan. Under en rast berättade jag en historia för några klasskamrater, bland annat en kille som jag gick i mellan- och högstadiet med i Östersund. Så här gick historien:

Jag träffade på en kvinnlig bekant som jag varit engagerad med i Jämställdhetsgruppen vid universitetet tio år tidigare. Vid vårt möte slogs jag av att hon såg äldre ut och att jag antagligen gjorde det själv också. Plötsligt var vi förflyttade till gymnasiet. Det visade sig att vi gått i samma skola då men inte varit nära vänner. Jag visste att jag var där på besök från framtiden, så mitt sextonåriga jag gick fram till hennes sextonåriga jag och berättade att vi skulle komma att känna varandra många år senare. Jag berättade också hur hon skulle se ut när hon blev äldre. Det kändes fint. Sen var jag tillbaka i nutiden och berättade för min väninna om mötet med henne som sextonåring, hur unga och söta vi var, hur vi hade hela livet, det sköra livet, framför oss. Det var ett starkt ögonblick.

När jag berättat klart var jag så rörd av min egen berättelse att jag grät och snyftade fram de sista orden. Mina åhörare torkade också bort tårar från sina ansikten. Klasskamraten från Östersund sa att han aldrig brukade gråta, men den här berättelsen hade verkligen berört honom. Jag kände att jag hade en gyllene gåva, gåvan att kuna röra andra människor med mina berättelser.