måndag 28 februari 2011

Jag gick Olof Palmes sista promenad


I dag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Jag bestämde mig för att delta i en konstinstallation för att hedra minnet av honom på nåt sätt. Installationen heter The Last Walk of Olof Palme. Man skulle infinna sig på Sveavägen 45 sexton minuter över nån av heltimmarna mellan 12.00 och 23.00 i dag. Sveavägen 45 visade sig vara biografen Grand, där Olof och Lisbeth Palme såg Susanne Ostens film Bröderna Mozart innan Olof mördades. Jag infann mig utanför biografen strax före klockan 19.16.

Jag såg mig omkring och kände mig nervös eftersom jag inte visste hur installationen skulle se ut eller hur den skulle börja. Jag beredde mig på att inte ens hitta den och bli tvungen att åka hem med oförättat ärende. Det hade fått mig att känna mig rätt dum och besviken. Några tjejer kom ut ur biografen och skämtade om att de inte blivit skjutna ännu i alla fall. De fnittrade.
- Tur att vi ska åt andra hållet också.
De gick sin väg bortåt Odenplan.

Då fick jag syn på en kille med en stor plastpåse och ett plakat. Han stod och pratade engelska med en tjej. Jag smög fram och frågade försynt om det var de som var installationen. Det var det, eller han var det. Han heter Jacek Smolicki och han gav oss varsitt par hörlurar och instruerade oss i hur vi skulle använda dem. Ett äldre par stannade till och frågade nyfiket vad vi gjorde. Jag förklarade på svenska. Kvinnan drog iväg, men mannen dröjde lite och sa sen att han var med oss i tanken. Prick 19.16 satte vi på våra MP3-spelare och började promenera.Vi promenerade Olof Palmes sista promenad. Ur lurarna strömmade en ödesmättad symfoni som komponerats utifrån GPS-data som konstnären samlat från precis den här platsen.

Vi gick tysta och lyssnade. Det var kallt och mörkt. Jag blev märkligt berörd. Musiken gjorde att jag kände mig helt närvarande i det faktum att jag gick i Olof Palmes sista fotspår. Jag tänkte på honom och på Lisbeth Palme när de gick här sent på kvällen den 28 februari 1986. På att de kanske pratade om filmen, på att de inte visste vad som snart, snart skulle hända. På att jag inte heller vet vad som snart, snart ska hända.Vi promenerade förbi Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme är begravd. Det var sorgligt stämningsfullt och jag var nära att börja gråta. Tårarna hängde i ögonvrårna. Jag tänkte på sportlovet på landet hos mamma den första mars 1986, hur jag vaknade och lyssnade på radio i sängen. På nyheterna sa de att Olof Palme var död, att han hade blivit mördad. Jag tänkte att det måste vara ett skämt. Det kunde bara inte vara sant, men det var sant.

Vi korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, precis som Olof och Lisbeth Palme gjorde. Hötorgets tunnelbaneskylt lyste vit framför oss. Sist passerade vi den nu flyttade konstnärsbutiken Kreatimas igentejpade skyltfönster. Butiken hette väl Dekorima på den tiden om jag inte minns fel. Framför oss på trottoaren tronade en stor hög med blommor, mest röda rosor, och gravljus. Nu gick det inte att hejda gråten. Jag stod med symfonin i öronen, rosenberget framför mig, mina medpromenadare bredvid mig och tårar i hela ansiktet. Det är så sorgligt att Olof Palme är död.

Sen pratade vi lite om Olof Palme och konstnären sa att han träffat många galningar under dagen, många med egna mordteorier och sånt. Han intervjuade oss om hur vi upplevt promenaden och vad vi hade tänkt på. Han tackade oss flera gånger för att vi varit med. Jag tackade honom, för jag är verkligen glad att jag deltog. Han hjälpte mig att hedra nångonting som var viktigt för mig att hedra när jag inte själv hade kommit på nåt sätt att göra det. Jag gick Olof Palmes sista promenad.

fredag 25 februari 2011

Vurm på vurm på vurm


Mötley Crue - ett vackert hårdrocksband i klassisk 1980-talsanda.
 Mitt liv består av en radda vurmer. Det är något jag blivit medveten om med åren. När jag var i tonåren var jag avundsjuk på min syster som hade konstanta intressen som hon utvecklade och blev bra på, till exempel medicinalväxter och fantasylitteratur. Jag försökte bestämma mig för saker jag skulle vara intresserad av, som naturkosmetik (en avknoppning av syrrans medicinalväxter). Jag sa till folk att det här var mitt intresse, skaffade mig böcker och anteckningsblock. Ett tag hade jag också ett visst intresse för de här konstruerade hobbyerna, men intresset dog alltid ut. Jag blev besviken.

Men det fina med vurmer är att det alltid kommer en ny. Nu när jag slutat längta efter det jag inte kan få: ett konstant intresse, så har jag blivit mycket bättre på att dras med i och njuta av vurmerna i stället. En vurm kan bestå av i princip vad som helst. Det kan vara en hobby, en musikgenre, en sångare, en politisk inriktning, en modeskapare, en klädstil, en maträtt, en tv-serie, en människa eller till och med en grupp människor. Det har varit allt detta och mycket mer för mig.

Vurmen kan pågå i allt från några dagar till många år. Det gemensamma för alla vumer är att de har en början - och ett slut. Inte sällan är både början och slut plötsliga. Jag var till exempel sugen på messmör vareviga dag under flera år. Jag kände många gånger efter om jag verkligen ville ha messmör även den här morgonen, och det ville jag. Det var ett ganska starkt sug. När jag brett messmör på mackan slickade jag ofta av kniven för att jag ville ha messmör NU. Sen en dag var det bara över. Utan förklaring, utan orsak. Messmörsvurmen var borta bara. Jag gillar fortfarande messmör, men jag måste inte ha det. Just i dag har jag det inte ens i kylskåpet.

En annan vurm var feminismen. Nu vill jag påpeka att jag fortfarande är feminist och tycker att feministiska frågor är viktiga. Skillnaden jämfört med när jag hade min feministiska vurm är att då kunde jag nästan inte tänka på nåt annat. Människor som inte var feminister kunde göra mig så upprörd att jag höll på att gå i bitar. Jag nästan skakade i kroppen och var så arg att jag ofta grät och inte kunde argumentera klart. Det gjorde mig ännu mer frustrerad och arg. Efter en diskussion kunde jag sitta på toaletten och gråta ut min ilska, frustration och sorg över att jag måste ta det så jävla hårt. Samtidigt fick mitt brinnande feministhjärta mig att genomföra saker som jag fortfarande är väldigt stolt över och aldrig skulle vilja vara utan.

Det händer att vänner och familj oroar sig över mina vurmer när de försvinner. Till exempel har jag en stor altan där jag byggt pallkragar och odlat mycket. Jag var jätteintresserad av växter och trädgårdsskötsel förra sommaren. Nu funderar jag på att flytta till en mindre lägenhet eftersom jag vill ha pengar över till att gå en kurs i improvisationsteater och göra andra roliga saker.
- Men åh, du som är så intresserad av odling. Åh vad tråkigt! säger en del.

Jag förstår dem, och jag odlar gärna igen när jag har förutsättningar. Det fina med mig är bara att jag har så många andra intressen. Det är inte som att jag förnekas mitt stora intresse här i livet, även om det kan verka så för den som följt mig unde min mest intensiva trädgårdsperiod. Nu för tiden tänker jag mest på att festa, teckna, göra collage, spela improvisationsteater och lyssna på punk och hårdrock.

Def Leppard i fina kläder.
Hårdrock är nämligen min senaste vurm. Jag har egentligen aldrig tidigare lyssnat på hårdrock. När jag var i tonåren gick jag i en skola med hårt segregerade grupperingar. Jag var inte i hårdrocksgrupperingen och jag tyckte att de som lyssnade på hårdrock mest var idioter. Ibland gillade jag vissa hårdrockslåtar, men det tog jag liksom inte in för jag var inte sån. Mest tydligt blev det när jag verkligen, verkligen gillade Joan Jett and the Blackheart´s I hate myself for loving you. Jag köpte singeln men sa inte till nån att jag gillade låten eftersom jag tyckte att jag egentligen var för mesig för att gilla så hård musik.

Anyway, en lördag i höstas vaknade jag med Ebba Gröns Flyktsoda i huvudet och kände att jag måste lyssna på den (tack Spotify - du är den bästa uppfinningen sen jag vet inte vad). Det gjorde jag och sen gick jag vidare till Rolling Stones. Jag fick ett lyckorus varje gång jag lyssnade på deras Mixed Emotions i flera veckor. Det här hände efter att jag lyssnat väldigt lite på gitarrbaserad musik över huvud ta under flera år. Jag har inte orkat med den, har bara varit dragen till electronica, house, soul, klassisk musik.

The Ramones.  Ååhh!
Efter Ebba grön och Rolling Stones kom vad man kan kalla en vurm i sig: Ramones. Ååh jag är fortfarande kär i Ramones. Jag lyssnar och lyssnar och läser om dem på webben. När min MP3-spelare gick sönder och jag väntade på en ny hade jag Ramonesabstinens på jobbet. Det kändes som om jag inte stod ut om jag inte fick lyssna på Pet Semetary. Jag gråter över att Joey Ramone och Johnny Ramone är döda. Jag är verkligen arg över att de är döda. Va fan, jag har ju inte upptäckt dem förrän nu - och så är de döda. Jävla helvete. Jag älskar Joey Ramones röst och hans sätt att sjunga. Det är nånting med hans röst och hans tafatta, gängliga kropp som gör att jag känner mig väldigt nära kär. Jag har köpt två Ramoneströjor på Tradera. Inte en utan två. Så blir det när jag har en vurm.

Efter den mesta Ramonesvurmen kom hårdrocken in: Judas Priest, Black Sabbath, Iron Maiden, Motörhead, Accept, Mötley Crue, Def Leppard. Jag är inte klar än. En kompis som lyssnat på hårdrock sen han var liten sa till mig att han var avundsjuk.
- Du har allting framför dig.
Det är fan sant. Jag har allting framför mig, all hårdrock alldeles ny och metallgänsande. Så länge det varar.

Ni hör, vurm är väldigt mycket tonåring. Vid 36 års ålder tänker jag att jag nog kommer vara delvis tonåring i hela mitt liv. Det är faktiskt inte så illa när man lärt sig att acceptera att man är sån. Jag undrar vad som blir nästa vurm.

torsdag 17 februari 2011

Lyxproblemet

K gick hem. M gick hem. Sist gick L hem och lämnade mig kvar på dansgolvet där de spelade de Sabotage, så inte sjutton ville jag gå hem. Jag tänkte stanna och dansa och först tänkte jag också att jag ville gå hem med nån om jag hittade nån fin. Den tanken bröts snabbt av att nån som inte var gåhemfin tog tag i mig och drog mig intill sig.
- Jag kommer från Tunisien, sa han och presenterade sig med namn.

Va fan, jag ville bara ha kul och träffa nya människor, så jag dansade med honom en stund. Det var kul, det var kul och aj aj aj sen började det bli lite småjobbigt för han ville närmare och närmare och det ville inte jag. Det blev en sån dans där en dansar framlänges och den andra baklänges med ett urskuldande leende på läpparna. Jag lirkade mig ur hans famn och gled ut i det ljuvliga danshavet igen.

Sen kom nästa kille, en åttiotalist är jag säker på. Han sa att jag kunde dansa med honom och hans kompisar om jag ville. Sure tänkte jag. De var söta och såg snälla ut. Jag dansade med dem till Wecome to the Jungle. Ingen av dem vågade titta på mig. Det kändes lite konstigt.
- Vi ska ut och röka, sa han som bett mig dansa med dem.
- Visst, sa jag och dansade iväg för mig själv igen.

En smal, ung, liten försäljartyp från 1950-talet kom dansande emot mig med ett enormt leende. Här bjöds det på pardans, hand i hand och snurra runt. Väldigt mycket snurra runt. Jag passade på att snurra runt honom några varv också. Jag använde min specialarbuggsväng som jag lärde mig på mellanstadiet när jag alltid erbjöd mig att vara kille på danslektionerna eftersom vi var fler tjejer än killar i klassen. Jag var så blyg att jag fick panik av tanken på att dansa med  nån av killarna och det var en tacksam uppgift att få agera kille och lära sig killmovsen i stället.

Pardans var roligt en stund, men sen ville han också kramas. Kramas och snurra intill förbannelse. Jag försökte hitta nåt smidigt sätt att dansa undan så att han skulle förstå att vi båda väl kunde gå vidare nu. Myntet föll inte ner. Jag kände mig som en besvärad smilfink för jag ville inte göra nåt drastiskt som skulle få honom att känna sig asdissad. Helst hade jag bara försvunnit artigt och smärtfritt, men det funkar ju inte så. Aldrig faktiskt. Jag sa att jag måste gå på toa. Sen återvände jag till andra sidan dansgolvet.

Jag dansade omkring, kände mig som dansgolvets drottning och hittade en mobil på golvet. Lämnade in den i baren och fick känna mig god till på köpet. Bartendern sa att det var snällt av mig. Det kom en bra låt. Jag kände mig euforisk, dansade, dansade och glömde var jag var. När jag blev mer självmedveten igen såg jag två killar som jag tänkte skulle ta fast mig om de bara fick en blick. Jag såg ner i golvet och fortsatte dansa. Sen såg jag upp och log mot den ena killen. Ja så koko, men det blev så för han stod rakt framför mig och tittade på mig hela tiden så det kändes underligt att inte låtsas om honom. Ja, och då ville ju även han kramdansa. Jag hängde med en stund, men sen sköt jag faktiskt honom ifrån mig och sa att vi väl kunde dansa var och en för sig.
- Visst sa han.

Men inte fan heller. Han fortsatte göra små saker för att hålla i mig och visa att det var vi. Men det var inte vi. Det var inte vi.
- Du jag vill dansa ensam, sa jag. Det är inget personligt, jag lovar. Jag har sagt det här till flera personer i kväll.

Det tog skruv. Jag fick dansa ensam. Jag dansade ensam till Indestructible och hoppade runt på dansgolvet. Nu ville jag verkligen bara dansa ensam också. Om det inte kommit så många och hållit fast mig hade jag kanske haft mer tid att spana in nån själv, men nu hade jag tömt tryckarpotentialen för den här natten.

En kille som såg ovanligt brattig ut för stället kom emot mig leende och tog min hand, drog mig med sig en meter eller två. Men nu släppte jag taget genast och gjorde en avvärjande gest. Nej tack. Jag hade gärna dansat med honom och hans vänner om han inte varit tvungen att hålla i mig. Jag ville inte bli ihållen mer. Jag tänkte att nu har väl snart alla män på dansgolvet gjort sitt move så det blir lugnt. De som är kvar vågar sig säkert inte fram till mig heller efter att ha sett kavalkaden av artiga avvisanden.

En tjej som dansade i min närhet log mot mig och jag log tillbaka för att jag hade roligt och för att jag tyckte det var kul att dansa med en tjej. Sen dansade jag rakt på tunisiern som än en gång tog mina händer och försökte dra mig intill sig.
- Congratulations for what has happened in Tunisia, sa jag.
Han såg glad ut. Sen försökte jag få honom att dansa hand i hand med både mig och tjejen som dansade bredvid mig. Det gick en stund men sen drog han. Då tog tjejen tag i mig och började dansa hållaomdans. Jag tror hon eventuellt var på väg att bli en han, för hon hade en musche. Amen okej, tänkte jag. Jag dansar med henne, det blir roligt.

Vi dansade tryckare till Kärlekens tunga. Hon hade sitt ansikte mellan mina bröst. Det var okej, men sen försökte hon pussa mig. Jag duckade undan.
- Jag hoppas du förstår att du är väldigt söt, sa hon.
- Tack, tack, tack så mycket det var snällt sagt, sa jag.
Tänkte Fan också jag orkar inte svara på sånt här, jag vet inte hur man gör och jag vet inte vad man säger. Men hon förstod att jag inte ville vänslas och vi önskade varandra god natt.

Jag dansade ensam, tittade inte på nån, hoppade, blundade och försvann i musiken. Det var underbart, men underbart är kort. Kvällen var slut. De obarmhärtiga lamporna tändes och lyste på våra svettiga, utsminkade ansikten. I garderoben försökte sig en sista kille på en stöt.
- Coola naglar du har, sa han och såg på mig från sidan.
- Ehe tack, tack, tack, sa jag.

Sen var det slut på ord. Jag minns inte ens om han var snygg eller inte. Jag hade tömt min uppraggningspotential på en radda av folk som jag inte var intresserad av, så jag satte i lurarna, möttes av Breaking the law och gick ut i kylan.

När jag kom hem luktade jag av en massa olika människors parfymer. Man kan säga att jag blivit doftmarkerad.