Blommor som flyttat hemifrån

Den här lokalen ligger på samma gata som mitt jobb. Under de fem år jag gått förbi på väg till och från jobbet kan jag inte minnas att jag sett en endaste människa innanför de stora butiksfönstren. Ingen verksamhet, ingen rörelse. Allt som finns i lokalen är en massa gigantiska växter. Om man går närmare och snokar lite så ser man också en vit soffa i ett hörn. Det är allt. 

Jag undrar vad som är meningen. En butikslokal med stora fönster mitt på Kungsholmen är inte gratis. Det är dyr logi för blommorna. Vem vattnar förresten dem? Vem sköter om dem? För de är mycket välskötta. Tänk om de sköter sig själva. Om det är lokalen för blommor som flyttat hemifrån. 

Valpsvans

Svansen var allt jag fick med på bild av den bedårande weimaranervalpen som lufsade framför mig i Rålis. Ett utmärkt exempel på det amerikanska uttrycket tocks. 

Okej att gilla Newton?

För ett par dagar sedan diskuterade jag Helmut Newton med några kollegor. Var han en sexist som tog extremt snygga bilder eller rymmer hans foton aspekter som uppmuntrar till andra tolkningar än att de är pornografiska? Vi kom fram till att det är svårt att leverera ett enkelt svar. Om man tog med sig en dejt till en Helmut Newton-utställning och frågade vad han tyckte om bilderna vore det förståeligt om han blev nervös. Visst är det lätt att gilla Helmut Newtons bilder helt spontant och utan förklaring. De är snygga, fascinerande och går direkt in på ett unikt sätt. Men utan vidare analys kan den som gillar Helmut Newton framstå som en okritisk snubbe som gillar att kolla på nakna, vackra kvinnor och är blind för uppenbar sexism, visserligen i mer konstnärlig form än i tidningar som Moore. Ingen snubbe man vill dejta med andra ord. Jag tänkte att det var dags att gå till Fotografiska och skapa mig en klarare uppfattning om vad jag tycker om Helmut Newton - och varför.

Helmut Newtons svenska favoritmodell Gunilla Bergström.

Att Helmut Newton tagit många bilder som objektifierar och sexualiserar kvinnor är sant. Avklädda kvinnor i märkliga poser, inte sällan i sällskap av påklädda män som slår följe med betraktaren och tittar oförblommerat på den avklädda, är något av ett signum för honom.

Naken - men skönt orakad.

.

.

.

För en del med feministisk blick räcker det här för att avfärda Helmut Newton som sexist och pornograf. Men jag tycker att de som gör det är lika analyslösa som de sexister som gillar bilderna av samma orsaker som feminister ogillar dem.

För det första utstrålar kvinnorna i Helmut Newtons bilder sällan den underdånighet, passivitet och vilja att behaga som är så vanlig i porren. De ler sällan och framstår ofta som hårda, självtillräckliga och auktoritära. Jag skulle tro att den typiska Helmut Newton-kvinnan ter sig skrämmande för en hel del män. 

.

.

.

.

.

.

Klassisk Yves Saint Laurent.

.

.

För det andra objektifierar han också män. Det finns inga helnakna män i utställningen, men han verkar förtjust i att fota folk med bar överkropp, män som kvinnor. 

David Lee-Roth.

.

.

.

Helmut Newtons fru June/Alice Springs.

En har till och med bar underkropp, visserligen en kvinna, men erkänn att effekten blir komisk. Bar underkropp är sällan helt smickrande. 

.

Apropå det rymmer också många av Helmut Newtons bilder komik. I komiken förvandlas kvinnorna till mer än objekt. De sätts i ett sammanhang och får personliga uttryck. Det är långt ifrån pornografi. 

.

.

.

Kolla körven.

.

Älskar denna!

Helmut Newton bjuder som regel på voyeuristisk fest, men det är inte alltid självklart vem som tittar på vem och vem som är avklädd eller påklädd. På Fotografiska finns flera bilder med ombytta eller oklara roller. 

Påklädd kvinna betraktar män vid pissoar.

Vem tittar på vem?

Påklädd/avklädd.

Den vackra kvinnan ser självsäker och cool ut. 

.

Medan den stora, muskulösa tjuren Fred har en ömkligt sårbar blick. 

Fred.

Efter utställningen kan jag helhjärtat säga att jag gillar Helmut Newton. Hans bilder är intelligenta och mångdimensionella, roliga och överraskande. Flera av dem kommer att stanna hos mig för lång tid framöver. När jag lämnade utställningen kände jag mig inte arg och illa till mods, som jag kan göra när jag tittat på porr. Jag kände mig ståtlig, kraftfull och ganska vacker. Men vet du vad, gå till Fotografiska och skaffa dig en egen uppfattning. 

Bildmagi.

Nicki Minaj 1969?

Alla ser ut litegrann som Michael Douglas men ingen av dem är han.

Gunilla Bergström, tror jag.

Så sjukt snygg.

Catherine Deneuve.

Modell, Helmut Newton och June Newton/Alice Springs.

Utställningen Helmut Newton på Fotografiska museet pågår till och med 29 september 2013.

På hundsafari i London

En sport som jag sporadiskt ägnar mig åt är att fota hundar i smyg, något som jag fick flera tillfällen att göra när jag nyss tillbringade fyra dagar i London.

Första morgonen hastade vi ut i jakt på ett fik, en av oss på rätt uselt humör efter att ha upptäckt att vår värdinna bara hade koffeinfritt kaffe. På Portobello Road, mitt i Portobello Market, hittade vi ett utomhuskafé under några parasoller och beställde två stora kaffe. Till min lycka kom strax en herre med hund och satte sig vid bordet bredvid vårt. Som alla hundar var hunden hungrig och tiggde glass av kafégästerna. Jag passade på att ta upp kameran och fota den när den lade sig för att vila lite vid mina fötter.

 

Andra kvällen pubhoppade vi längs Portobello Road från Notting Hill Gate till Ladbroke Grove. En sak jag uppskattar med att vara utomlands är att djur, framför allt hundar, ofta är mer välkomna i offentliga miljöer än de är i Sverige. På den första puben vi besökte jobbade denna lilla vän. Hen tassade runt bland borden och hoppade upp hos den här killen för lite kel och tiggeri. När ingen såg på passade hunden på att sno mat från en tallrik som någon lämnat på ett bord. Efter utskällning av pubpersonalen slank hen iväg med svansen mellan benen.

 

Tredje dagen åkte vi till Victoria & Albert Museum för att se en utställning om David Bowie som vi hört skulle vara fantastisk. Sanningen är att Bowieutställningen var något av ett syfte med hela resan. Alla förköpsbiljetter var slutsålda och de släppte bara in 200 personer om dagen utöver det. När vi kom till museet tio minuter efter att de öppnat möttes vi dock av en enorm kö med definitivt fler än 200 personer. Besvikna promenerade vi iväg och bestämde oss för att gå till Hyde Park i stället. Där tog vi en fika på Café Lido och lyckades knipa åt oss det sista bordet i skuggan. Bredvid oss satt två engelska tanter och en Beagle. Jag har en förkärlek för Beaglar eftersom min morfar Olle hade en räcka av dem i sin hundgård utanför ladugården. Den sista hunden hette Bill. Tyvärr orkade inte morfar gå ut och gå eller jaga med Bill. Han stod ofta och skällde olyckligt när vi hälsade på och han blev så oändligt glad och tacksam när vi tog ut honom på promenad att det var hjärtskärande. Hyde Park-Beaglen verkade dock glad. När hens matte gick iväg för att hämta något och bad oss hålla lite koll på hennes väska smög jag fram kameran och snodde åt mig denna bild.

De här mopsarna var det ganska synd om. Först såg vi dem när vi satt och åt smaskiga hamburgare på GBK på Portobello Road. Deras husse, en rastasnubbe med bar överkropp, hade dem inte i koppel. Däremot var de ihopkopplade med varandra och följde snällt med husse vart han gick. Lite senare på kvällen gick vi förbi en bar med jättehög livemusik som strömmade ut över gatan. Hundarna satt då utanför på trottoaren bland diverse rökande barbesökare och fyllon. Husse syntes inte till. När vi gick förbi igen en stund senare satt de kvar, tysta och väntande. Kvällen efter passerade vi samma ställe ytterligare en gång och gissa vad - hundarna satt där utanför musikbaren igen. De måste vara världens snällaste och lydigaste små hundar.

Hundspöket

Den här hunden följde jag efter från Kungsträdgården till Slussen för dess skönhets skull. Med spöklikt mörkgrå päls som glänste i solen vid varje lilla rörelse lufsade hon gatan fram bredvid sin matte. Hon vände sig ideligen om men trots det och många försök var det svårt att smygfota henne på ett sätt som gjorde den vackra pälsen rättvisa. Till sist hörde hon min tysta bön och satte sig frankt ner och sket rakt framför mig. Tyvärr ser man ändå inte hur snygg hon verkligen var men det här var det bästa jag kunde göra.

Magiska collage på Fotografiska

Jag besökte Fotografiska för att se deras Cartier-Bresson-utställning här om dagen. Hans dokumentära fotografier från hela världen var som man kunde vänta sig mycket sevärda, många av dem otroliga och grymt påträngande, några till och med (kanske omedvetet) komiska.

Alla är sura men hon till höger är fan surast.

När jag ser sånt här hatar jag människor.

Dracula och hans bröder.

Mitt sällskap gillade Cartier-Bressons fotografier mest, men för egen del blev jag mer betagen av det som finns på våningen under. Där huserar ett antal bildserier av den holländska konstnären Ruud van Empel. Kanske var det tröttheten över den svartvita marsmånaden där ute, kanske det faktum att jag själv håller på med collage, som gjorde att jag drogs så mycket till dessa. Till skillnad från Cartier-Bressons bilder är van Empels mycket färgglada och mycket odokumentära. Han fotograferar sina modeller i studio och deras omgivning i de holländska skogarna. Sen använder han Photoshop för att sätta ihop olika delar av fotografierna till en helhet som han kallar digitala collage.

Ruud van Empel fyller sina bilder med sagostämning och även de mörkaste har ett inre ljus som gör att de ser lite tredimensionella ut. Ibland påminner de om målningar. Det är en Tummelisavärld med små detaljer som gör mig förtjust, små ugglor, apor och insekter. Det är också en värld utan vuxna. En äldre dam på ett av porträtten är undantaget som bekräftar regeln. I övrigt är det ensamma barn i sjöar, ensamma barn i skogen, ensamma barn i parker och ett och annat porträtt av barn i klungor. Men också de ser ut att vara märkligt separerade från varandra. En enkel analys kunde vara att det handlar om övergivenhet och sårbarhet, men inga av barnen ser rädda eller övergivna ut. De tycks trygga som hemma i naturen och de flesta ser tillbaka på betraktaren med en öppen blick som säger "vad tittar du på?".

Collage kan ses som en banal konstform, nåt som barn och tanter på ABF-kurser sysslar med. Men konstnärer som Ruud van Empel och Gabi Trinkaus visar att collaget parat med fantasi och begåvning kan användas för att skapa lika sevärd och häpnadsväckande konst som någonsin Cartier-Bresson och andra giganter.

När jag ser sånt här blir jag lycklig.

Pojke med ganska märklig miniuggla.

Apdetalj.

Uggledetalj.

Insektsdetalj.

Så nära men ändå så långt ifrån varandra.

Nästan lite skrämmande skolfoto.

Undervattenslik skog om natten (detalj). Notera ljuset.

Konstigt nog ser rådjurskidet mer övergivet ut än något av barnen (detalj).

Okej, hon ser lite övergiven ut. Fast ändå inte.

Det var inte så många vita pojkar men det här var två av dem.

van Empelskt barndomsminne: Formfranska med typiskt holländskt pålägg, strössel.

En ensam vuxen bland alla barn och ungdomar.


Utställningen pågår till och med 2 juni 2013.