Komma och gå - Bit för bit av ett fulländat pussel

Först har jag lite svårt att komma in i den här boken, men när jag väl gör det - oj vilken bok. Vi får följa familjen Sai efter det att fadern Kweku dör. Bit för bit rullar familjemedelemmarnas minnen av de händelser som utgör familjen historia upp sig, det ena sorgligare än det andra. Berättelserna rör sig fram och tillbaka mellan 1960-tal och nutid, mellan Boston, New York, Accra och Lagos. Selasi tecknar karaktärerna med mästerliga drag. Fola, Olu, Taiwo, Kehinde och Sadie växer fram bit för bit, blir allt mer tydliga och lyckas med att nå mitt hjärta.

Boken igenom ser jag hur det här skulle kunna bli en film. Allt finns där, bildsekvens för bildsekvens, slutet ihopknutet och klart. Det är också min enda invändning. Slutet är lite för perfekt. Familjens medlemmar genomgår katharsis och kommer ut renade. Som duktig flicka gillar jag detta med magen, men intellektuellt tror jag inte på det helt och hållet. Jag saknar en spricka.

Språket bär hela vägen, enkelt, lagom poetiskt, drabbande. Ingen ekvilibrism, ingen hårdkokthet, inga klyschor. Mycket om att folk suger på sina tänder. Har alltid undrat vad exakt vad det innebär.

Nästa bok av Taiye Selasi, håll utkik efter den.

Oengagerande om Cromwell

Är inget fan av historisk fiction men fick för mig art den här boken skulle vara så bra att även en person som är ganska ointresserad av politik i 1500-talets England kunde gilla den. Så var det tyvärr inte riktigt.

Först vill jag säga att jag läste boken på engelska, vilket jag inte brukar ha några problem med, men språket med många ålderdomliga, religiösa och juridiska ord och adliga/kungliga titlar med mera gjorde att jag inte kände det flyt jag brukar göra. Det påverkade säkert min läsupplevelse. Jag vill också säga att jag är sjukt imponerad av Hilary Mantels kunskaper om de historiska händelserna och människorna och hur hon väver ihop deras inbördes relationer och de politiska spel de spelar på såväl kungamaktens arena som den religiösa maktens och äktenskapets. Språket är ofta vackert och medryckande. Det är ett gediget arbete och det finns ingenting att anmärka på på ytan.

Mina problem med boken är dock flera. Jag blir aldrig riktigt engagerad, varken i händelserna eller i någon av karaktärerna. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vem det går bra för och vem som fängslas, bränns på bål eller förpassas till ett mindre, mer fuktkallt slott. Kanske beror det på att karaktärerna är så många, men inte ens huvudpersonen Thomas Cromwell engagerar mig. Vi kommer aldrig åt hans känslor, laster och inre upplevelser. Dessa saker tycks aldrig påverka hans agerande. Den enda som når mitt hjärta vid något tillfälle är Mary, Henry den åttondes dotter med första frun Katherine av Aragon.

De många karaktärerna gör det också svårt att hänga med. Jag måste ideligen bläddra tillbaka till förteckningen över alla inblandade och deras relation till varandra (som jag tackar för). Det skapar också en viss distans.

Dessutom dras jag aldrig helt in i berättelsen. Den består av ett antal större och många mindre politiska strider, bland annat om kardinalen och biskopen Thomas Wolseys fall, Anne Boleyns långa väg till att bli Henry den åttondes maka och rättegången mot "lord chancellor" Thomas More. Eftersom jag som sagt inte är så intresserad av brittisk 1500-talspolitik hade jag ofta svårt att helt hålla intresset uppe.

Ett mindre problem är att Mantel använder pronomet "han" mycket rikligt, så att det ofta blir otydligt vem hon syftar på. En recension jag läste upplyste mig om att tolka 95 procent av alla "han" som Cromwell, även när det först inte verkar så. Det tipset gjorde läsningen enklare.

Jag förstår att man gillar den här boken om man är genuint intresserad av historisk fiction generellt och specifikt de politiska spelen runt Henry den åttonde. Jag som inte är det kände mig lite för svältfödd på gripande karaktärer och berättelser.

Så full av betydelser att jag inte kan ta in allt

 

Blir inte riktigt klok på den här boken och vad jag tycker om den. Först blir jag irriterad. Den är poetisk, abstrakt, kanske pretentiös, nästan bara ordekvilibrism. Sedan försöker jag ge upp tanken på att ta in den fulla vidden av varje mening, jag läser delvis långsammare och mer koncentrerat. Jag tvingas njuta av den mer i stunden än av andra böcker. 

Det finns inte en handling att minnas, riktigt, utan mest vackert sammanfogade ord i meningar sprängfyllda av mening. Det är svårt att ta till sig hela betydelsen av texten hela tiden. Jag måste koncentrera mig, hänge mig åt språket, ge upp behovet av struktur. Inte för att det inte alls finns en struktur, men för att den inte är linjär och konventionell. I slutändan gillar jag boken för dess språk och intelligens.

Jag läser nästan aldrig om böcker, men den här kan jag tänka mig att läsa om. Det var omöjligt för mig att ta in meningen med alla metaforspäckade meningar under en enda läsning. Det finns inte en berättelse jag måste glömma för att läsa boken på nytt. Bara ett språk och en massa bilder och känslor att återupptäcka. Samtidigt längtar jag hela tiden lite efter att boken ska ta slut. Det gör jag ofta, även med bra böcker, men det drar ner betyget lite. Kanske är jag en för uppstressad människa för att helt kunna njuta av den här sortens bok.